mittlivochalltruntomkring

Som jag skrivit så många gånger förut så går sorgen i vågor. 

Och för mig har verkligen det här "typiska" sorgearbetet stämt in. I börjar har vågorna kommit tätt tätt, men med tiden har dom kommit mer sällan. 

Men på sistonde har jag haft en lååååååång våg. Skillnaden nu är att jag kan hantera den på ett helt annat vis än tidigare. 

Jag kan hålla en god min och köra på "som vanligt" bland folk, jobba på, prata med kunder och kollegor osv. Men om kvällarna, då kommer tårarna. 

Och trots det påklistarde leendet ocj den tillsynes normala, eller ja så normal jag kan va, människa jag ser ut att vara, så värker det så i bröstkorgen😔

Det känns som den ska sprängs, och ett steg känns som tre.

Detta gör mig helt slut! Så trött att jag inte orkar göra någonting.

Jag vill vara ute och leka med James, men jag orkar inte. 

Jag vill storstäda huset för det är så stökigt,  men jag orkar inte.

Jag vill börja motionera för viktens skull, men jag orkar inte. 

Jag låter säkert lat. Och det känns som många tycker jag är lat.

Jag vet att jag pratat mycket om mitt jobbschema, att jag tycker det känns tufft. Men det är inte för att jag är lat eller inte vill jobba, för det vill jag. Men jag är så slut i både kropp och själ av sorgen. Jag önskar verkligen jag slapp allt detta. Jag vill verkligen orka allt detta och gärna lite till. 

Jag hoppas innerligt att denna våg snart planar ut helt och att lite ny energi kommer åter. Kanske om det kommer lite sol och värme? 

Men lite har vi att se fram emot. 

Troligen kommer vi starta med PGD i augusti. Så har vi tur så kanske vi får ett syskon till pojkarna nästa vår❤️