mittlivochalltruntomkring

Nått jag är rädd för är att folk ska tröttna på att jag är ledsen över Oliver, att dom ska tycka jag ska "rycka upp mig" "komma över det"..

Tyvärr vet jag att dessa kommentarer existerar..

För idag vet jag inte alls hur man någonsin "kommer över" att ens älskade barn har dött.. Ska man ens behöva göra det? Jag vill inte göra det.. 

Vi kämpade med att bli gravida med Oliver, jag har inte dom mest lättaste graviditerna, även om dom är långt ifrån värst.

Vi fick en dramatisk start och jag fick kämpa och jobba HÅRT för att knyta an till Oliver, för jag va så rädd att han skulle dö..

Sen fick jag lära känna en sån fantastisk liten pojke! En glad och fin kille, som fångade våra hjärtan med storm!

Vi kämpade vid hans sida! Under hans 4månader och 12 dagar i livet sov jag inte många nätter, utan slumrade bara lite halvt för att hela tiden kunna kolla till honom!

Höll hela tiden ett extra öga på hans mående, för att snabbast möjligt kunna hjälpa honom med det han behövde.

Lärde mig ta hand om hans slangar, åh dessa slangar som jag avskydde, ville bli av med. Hade jag fått ha kvar Oliver hade han gärna fått ha dom resten av livet om det så behövdes..

Lärde mig dosera och ge mediciner. Lärde mig läsa av just Oliver och hur man kunde på bästa sätt ge honom dom.. 

Vi kämpade oss igenom 4(!!) operationer!! 5 om man räknar med den lätta sövningen som gjordes när han fick infektion i första cvkn.

Vi kämpa oss igenom tiden på CAST. Med illamående och smärta, och hejade på dom Neutrofila värdena!

Sen när jag började slappna av lite och tänkte att, nu snart är vi hemma! Jag planerade resten av mitt liv med båda mina barn. Inte bara närmsta månaderna, UTAN RESTEN AV MITT LIV!

Och bara på 40 min krossades allt.

Helt plötsligt låg du där, slapp blek och sval. Ingen luft kom längre från dina lungor. Ditt hjärta hade slutat slå. Dina fina blåa ögon skulle aldrig någon mer få se! Din fina fina leende som fick mitt hjärta att smälta skulle aldrig mer finnas på din mun. Ditt joller, som vi bara hört ett fåtal gånger eftersom du mått så dåligt skulle aldrig någonsin mer höras i mina öron!

Hela natten satt jag hos dig! Krama pussa och smekte din kalla stela kropp och kind!

Jag bäddade ner dig inför din sista vila!

Att släppa taget om dig för att ALDRIG någonsin mer få ta upp dig, är en av det värsta saker jag någonsin gjort!

Sen att lägga på locket för att ALDRIG någonsin mer få se dig, känna dig, känna din doft, och därefter sänka ner dig där du ligger nu, är någon fruktansvärt smärtsamt! INGEN SKA NÅGONSIN BEHÖVA GÖRA DETTA!!!

Så har ni planer på att be mig rycka upp mig, komma över det, glömma det här, ni kan avsluta alla kontakter ni har med mig på en gång!

För jag kommer aldrig aldrig aldrig någonsin glömma eller sluta vara ledsen över att en av de finaste jag skappat, ett av det finaste jag åstadkommit någonsin i mitt liv rycktes ifrån mig. Rakt ur mina armar..

Min älskade Oliver❤️