mittlivochalltruntomkring

Hade hoppats på att dagen skulle kännas okej, men det gjorde den verkligen inte.. värre än värst! 

Det började redan i fredags.. jag gick med panik känsla i kroppen inför morgondagen hela dagen. James kände såklart av mig och testade såååååå många gränser. 

När klockan va strax förre 15 satt jag på sängen och näst intill hyperventilera! Skrev ett sms till Patrik att nu får han komma hem för jag orkar inte mer.. 

en halvtimme senare klev han innnaför dörren och ett lugn infann sig hos mig. 

När julaftonsmorgon kom hade jag sån ångest i kroppen.. Hur skulle vi göra resten av dagen? Skulle vi stanna hemma bara vi tre eller skulle vi åka till syrran där resterande familj var..

Jag hade velat att vi firade julen hos oss i år egentligen, då jag förstod att julen skulle bli äckligt jobbig. 

Men det höll inte övriga familj med om utan det va viktigare att yngsta fan medlemmen fick fira sin första hemma.. 

Är det någonstans man känner sig (eller iallafall jag) tryggast så är det hemma! Hemma har jag ställen jag kan gå undan på, hemma har jag Olivers alla saker, hemma är jag 10 minuter från graven om jag skulle känna behov av att åka dit. 

Men.. vid 12 åkte vi upp till graven, tände nya ljus i alla lycktor. Pratade lite med Oliver. Sa att jag hoppas han har det bra där han är nu och att mamma saknar honom så himla mycket! Det va inte såhär denna jul skulle vara! 

Grät en skvätt, gav stenen en kyss, sen gick jag tillbaka till bilen.

Vet ni hur ont det gör att lämna sitt barns grav? Det är en känsla som inte går att beskriva! Varje steg känns som bly. Det är så fel..!!  

När vi var klara åkte vi mot syrran ändå.. För James skull så kände vi att vi får väl åka ändå.. 

När klockan var 15 så började Kalles jul som vanligt.. bara någon minut in i programmet så kände jag hur det värkte i bröstet, hur tårarna trängde sig med full kraft fram bakom ögonlocken. Jag försökte bita mig i läppen för att kontrollera tårarna. Men tillslut kände jag att jag inte fick någon luft. Jag sprang genom huset och ut genom dörren, hörde hur James ropade "mamma", drömde igen dörren och föll ihop i en hög och vara skrek rakt ut.. Det gjorde så ont! Han skulle vart med min lilla kille, han skulle sitta där hos oss med sina goa kinder, sin grop i hakan. Han skulle vara botad och frisk nu.. Inte död och begraven! 

Jag ville hem, jag ville till graven.. men va för långt ifrån. 

Efter en stund kom Patrik och tog mig med in. Och höll om mig tills jag lugnat mig! 

Gick tillbaka till soffan och satte mig i hörnet. Tårarna rann men lite mer kontrollerat nu.. Elsie tittade på mig så oförstående. Är ju inte hennes fel att hon föddes så nära inpå Olivers död.. Oliver skulle ju inte ens vara död..

När Kalle va slut så däcka jag. Vaknade till då och då med lite huvudvärk. Och jag frös så mycket. Kände mig som en isbit.

Vaknade helt när matem va klar. Vi åt och sen var det dags för klappar. 

James va så duktig❤ och han fick många klappar! 

När alla barn hade öppnat klapparna så åkte vi hemåt. 

Det riktigt skar i huvudet och de kändes som att hjärnan försökte bryta sig ut.. 

När vi kom hem så satte vi oss alla tre i vardagsrummet och myste! James lekte lite med sina julklappar som han så duktigt hade packat ner i den blåa Ikea kassen efter han öppnat dom och sagt att vi kunde leka med klapparna när vi kom hem! 

Älskade James! Som fått bära så mycket på sina små små axlar detta år! Mer än vad en 3 åring nånsin ska behöva göra!! 

Nedräkningen har nu startat på riktigt inför att detta mardrömsår ska ta slut.. bara några få dagar kvar.. 

Här är inlägget jag skrev för ett år sedan: