mittlivochalltruntomkring

Dagarna går fortfarande väldigt upp och ner. I slutet av förra veckan hade jag några ganska bra dagar. Har vart ute ganska mycket i trädgården och pillat. Klippt ner buskar, klippt gräsmattan, lekt med James osv. 

Jag har vart och tränat också några gånger. Kändes bra..

I lördags hälsade vi på hos syter med familj och deras lilla Elsie.. 

Jag va lite rädd för hur jag skulle reagera, men det gick bra! Kändes bra att hälsa på och hålla henne lite. 

Några gånger trängde saknaden efter Oliver fram och det stocka sig i halsen på mig. 

I måndags däremot kom saknaden med besked, och efter det så har dom senaste dagarna vart tunga! Saknar att hålla min älskade lilla pojke i min famn, känna hans kind mot min. Känna hans andetag. Se hans nyfikna ögon titta runt om sig. 

Saknar att se James klappa och mysa med sin älskade lillebror.. Se mina fina pojkar tillsammans.. Det gör så fruktansvärt ont i mig! 

Jag orkar ingenting, jag vill inte göra nånting, jag vill inte tänka på framtiden..

Men tyvärr måste man ju göra det.. Doktorer, försäkringskassan och jobbet.. Ja alla dom vill ha ett besked om "hur jag tänker min framtid"

Men ju mer jag tänker på hur och vad jag vill göra desto mer vill jag aldrig mer göra annat än vara hemma med James.. 

Allt känns bara så framtvingat och stressat.. 

Men jag har sen ett tag tillbaka haft tankar om att studera till BVCsköterska.. Dom tankarna kom när jag väntade Oliver, och tankar om att jobba inom vården med barn på något vis har alltid funnits. Och min plan jag hade när Oliver levde var att plugga upp mina betyg så jag kunde söka in till sjuksköterske utbildningen till den dagen Oliver kunde börja gå på förskolan.. Men nu gick ju dom tankarna helt i stupet...

Så förra veckan ringde jag till kommunens studievägledare och bokade in ett möte med dom! 

Så i måndags var jag där och prata lite.

Jag kommer att söka in till höstens och vinterns utbildningar för att komplitera med det jag saknar i mitt utgångsbetyg.

Jag gick en yrkesförberedande linje på gymnasiet sp jag har bara grundämnena på betyg.

Det jag måste plugga upp är Matte och Naturvetenskap.. Totalt 4 kurser som jag kommer ta i 2 omgångar. 

Och då kan jag förhoppningsvis i vår söka till ssk utbildningen och börja studera till det nästa höst! 

Men jag känner mig så otroligt rädd.. Jag känner mig egentligen inte alls redo att göra detta just nu. Men försöker tänka att jag förhoppningsvis är lite mer redo till hösten när studierna börjar. Och då är det inte på heltid heller, utan det blir 50-75% studier. 

Sen blir det ett glapp emellan våren och nästa höst. Men det får jag lösa då. Kanske känner jag mig okej med att jobba lite på DHL då.. 

Men jag är rädd för att jag börjar studera i höst och det känns okej, men sen att när dom studierna är slut och jag måste börja jobba ska känns att jag inte fixar det ändå😔 

Känner mig så arg på allt just nu.. Varför skulle livet ta den här svängen?? Varför varför varför..

Vi bestämde iallafall att vi ska gå ungefär varannan vecka. Och det känns bra! 

Där är jag lite besviken på Norrtäljes system.. Tog flera veckor att få en samtalskontakt trots att jag själv bad om det då jag mådde dåligt, och sen när vi väl fick komma på ett möte så skulle det dröja 6 veckor till innan nästa lediga tid fanns.. 

Så jag kommer nog avboka mötena hos den kuratorn och bara gå hos Regina på Huddinge. Jag trivs med henne, och hon vet vad vi har vart med om och har erfarenhet av just den här situationen. Vilket kuratorn i Norrtälje inte verkar ha.. 

Så fram till nu så har jag istället för att få fokusera på att sörja, fått gå och oro mig över att jag inte fått den hjälp jag kände att jag behövde.. 

I morgon ska vi åter igen till vårdcentralen för att förlänga sjukskrivningen..  Blir en ny doktor då den vi haft senaste 2 gångerna har slutat..

Och jag tycker det är lika jobbigt varje gång att behöva tala för mig själv och säga att jag inte mår bra alls och inte alls ens orkar tänka på jobbet.. 

Jag berättade för Regina också om att jag knappt hört ett ljud från mitt jobb mer än nu när dom ringde för att fråga om jag hade någon plan på/när att komma tillbaka. Och hon höll med om att det var ett märkligt beteende och hon förstod verkligen att jag inte alls kände mig taggad för att jobba.

Menar.. Om man jämför mot Patriks chef, som har ringt för att kolla hur han mår bara, ringt en annan gång för att bara erbjuda att komma och hälsa på. Sagt att vill han komma och jobba om än så bara för några timmar så är han välkommen..