15:07:01
Orättvist
Har haft en riktig nere period! Livet har känts så fruktansvärt orättvist!
Kastas hela tiden mellan hopp och förtvivlan!
Bara dagar innan Olivers 1 årsdag fick jag veta att jag va gravid! Vi vart så himla glada och kände att nu! Nu jöklar ska detta gå vägen.. Men en vecka senare kom kramperna och blodet och ett missfall va ett faktum!
Jag är egentligen inte ledsen över själva missfallet. Det va så tidigt jag var endast i vecka 6 ca. Men just de här med att slutas mellan lycka och sorg igen. Slitas från en framtid med ett nytt barn igen..
För såklart börjar ju jag direkt planera för framtiden med denna bebis! Det skulle blivit en Juni bebis! Såg fram emot sommaren med en liten, såg fram emot att James äntligen skulle få sitt lillasyskon hos sig! Inte bara se bilder😔
Saknaden efter Oliver blir otroligt mycket mer påtaglig när något händer..
Så strax efter missfallet hamnade jag i en redig dipp igen.. och kvar där nere är jag. Vissa dagar känns de som att jag kanske kan börja ta mig upp igen. Men det går sakta!
Och jag vet att upp kommer jag att komma!
På Allahelgona så gick vi på minnesgudstjänsten i Riala kyrka!
En jätte fin gudstjänst där dom läste upp de som under årets gång gått bort. Som nr 4 detta år kom Olivers namn💔 och när hans namn lästes upp och dom tände ett ljus för honom så kunde jag inte löngre hejda tårarna! Jag börja gråta högljutt. Det gjorde så ONT💔
Barn ska inte dö!!!!!!!
