mittlivochalltruntomkring

Jag minns dagen så gott som i detalj..

Vaknade hemma hos mamma och pappa, myste med James, åt frukost. Sen började jag rulla mot Huddinge. Stanna till på Ica MAXI för att jag skulle köpa lite bröd, smör och pålägg och frukt, som vi kunde ha på sjukhuset. Kollade lite bland deras barnkläder. Hittade en jätte söt dress, en grå där det stod "I Love my family" på, och dupersöta strumpor som såg ut som skor. Kände ingen stress utan va så glad den dagen. Solen lös och jag skulle få spendera helgen med Patrik, vilket betyder mycket då vi oftast fick turas om att vara på sjukhuset själva. 

När jag rullade från maxi upp mot Huddinge spelades en låt på radion, jag vet dock inte vad den heter. Men senaste året har den spelats ofta på radion och varje gång tänker jag på denna dag, hur jag åkte mot sjukhuset för mina sista timmar med Oliver.

När jag kom til sjukhuset dukade vi upp frallor o smör o pålägg och åt som lunch. 

Under em gjordes massor av undersökningar på Oliver då han vätska på sig lite mer och hade det jobbigt med andningen och var ganska ledsen. 

Vi funderade på om han hade ont i magen då han inte bajsat något på hela dagen. 

Han fick klyx, och efter det vart han helt utmattad. Och somnade i min famn. 

Jag passade på att lägga honom i sin säng, så jag kunde krama Patrik lite istället...

En undersköterska kom in till oss och gjorde några kollar, men han syresatte sig dåligt, det pendlade massor mellan 100-87 nånting. Så vi funderade på om maskinen va trasig eftersom det pendlade så mycket.

Efter några timmar beslutades att en lungröntgen skulle göras, för att utesluta vätska i lungorna. 

Dom kom upp från röntgen med en sån portabel röntgenmaskin.

Och Oliver "sov" igenom hela undersökningen.. trodde vi..

När som börja rulla ut sa jag att vi måste väcka honom nu, då han sovit flera timmar. 

Jag killa han under fötterna, men ingen reaktion, buffa han på rumpan men ändå ingen raktion. Då vart jag riktigt nervös, men vi såg ju att han andades. Så ropa hans namn, men han reagerade inte ändå. 

Jag la handen på hans bröstkorg och kände hur han tog ett andetag, sen vart det stilla...

Jag sa till undersköterskan som va inne hos oss att han andas inte!

Men hon mena på att han gjorde ju det nyss.. 

men hon skulle hämta en sjuksköterska istället. Medan hon gick skrek jag att "han andas inte han andas inte"

Ropade hans namn flera gånger och sa "Oliver, vakna nu, snälla Oliver vakna"

Sjuksköterskan kom springandes och hon tog direkt över och började med HLR. På 3 min var ett helt akutteam hos oss och jobbade för fullt med Oliver. 

Vi stod i rummet ett tag, men sedan gick vi ut och satte oss.

Jag va så rädd. Ringde mamma och sa att Oliver va dålig, han hade sluta andas, men att dom jobbade med honom just nu. 

Efter vad som kändes som en evighet hörde jag hur som pratade om att sätta honom i ECMO, men sen att detvinte var någon ide. 

Då förstod jag att han inte kommer tillbaka. 

Vi hade en undersköterska med oss, Ann. Hon va så underbar med. Hon förklarade lite vad dom gjorde med Oliver osv under tiden, och när jag frågade "det är kört va" så va hon ärlig och satt bekräftade att tyvärr är det nog det. Någon min efter kom dr Kim ut och sa att det inte fanns mer dom kunde göra. Dom hade endast fått 1 signal på att hjärtat skulle slå, men det drog aldrig ihop sig och slog det där slaget. Han hade fått massor av adrenalinsprutor osv. Men han svarade inte på det.

40 minuter hade dom jobbat med honom, och vi fick komma in och säga hej då medan dom gjorde de sista bröstkompressionerna.

Sen va allt över.. 

20.40 förklarades han död. 

Jag tog upp han i famnen och sjönk ner på sängen. 

Mitt barn va borta.. för alltid!