mittlivochalltruntomkring

I natt hade jag jätte svårt att sova. Många tankar som kommer och går. 

Tänker så ofta att tänk om vi inte lyckas få mera barn? Tänk om det faktiskt blir så? Och ja jag vet att jag ska vara tacksam för James, som så många säger att jag ska vara. Och det är jag ju!! Varför verkar folk tro att jag inte är det? Jag är så tacksam för James OCH för Oliver, där verkar många glömma också, att jag faktikst har ett till barn att vara tacksam över.. Även om Oliver föddes sjuk, och inte finns hos mig mera, så är jag så tacksam för honom med.

Jag önskar så att han fanns kvar hos mig, jag önskar så att han aldrig vart sjuk, att vi lyckades undgå dom där 25% iga risken som faktiskt blev vår verklighet. Att jag hade båda minna pojkar hos mig här och nu.

Men oavsett om jag är tacksam över pojkarna, får jag inte känna att jag längtar och är rädd ändå för att det faktiskt inte blir fler barn? Att vi inte får ett syskon som stannar hos oss här på jorden?

 

Jag avskyr vår muterade gen. Jag vill kunna försöka skaffa barn själv utan att behöva hjälp med IVF och den genetiska kollen (PGD).

Visst vi kan försöka själva också, men det innebär ju att blir jag gravid då, så bör vi göra ett moderkaksprov. Ett moderkaksprov görs i ca graviditetsvecka 11+, sedan kan det ta allt från några dagar till lite längre tid. Om det skulle visa sig att bebisen är frisk är allt frid och fröjd och graviditen kan fortgå som vanligt.
Skulle det istället visa sig att bebisen är sjuk så måste vi ta ställning. Vill vi fortsätta graviditeten och hoppas allt går vägen denna gång, se barnet födas in i ren smärta. Inte för att jag tror att sjukdommen i sig gör att det gör int, men sjukdommen innebär operationer, dagliga nålstick, sprutor, cellgifter, kortison, svullnader, mängder mediciner varje dag, och stamcellstransplanation. Kanske funkar det och barnet blir frisk, eller så funkar det inte och vi får åter igen begrava ett efterlängtat och högt älskat barn..
Eller vill vi avbryta graviditeten.

Vi har såklart pratat massor om hur vi skulle göra vid en ev naturlig graviditet.. Och för oss är det en självklarhet att den ska avbrytas om bebisen är sjuk.

Vi vill ge IVF med PGD en chans till innan vi överväger att börja försöka själva igen.
För vi har faktiskt försökt själva, när vi väntade på första omgången PGD, strax efter att Oliver somnat in.

Och jag blev faktiskt gravid, bara dagar förre Olivers 1 årsdag gjorde jag ett positivt graviditetstest.

Jag hade precis ringt MVC och fått tid för första besöket, och förklarat hela historien om Oliver och den genetiska sjukdomen och kände mig ganska lugn och trygg i att det här skulle nog gå bra.
Fel hade jag, någon dag efter började jag blöda, och sedan kom smärtan. Det vart missfall av den graviditeten.

2 veckor senare gjorde jag ett nytt test för att se om jag fortfaramde hade HcG kvar i kroppen, men testet var blankt och kroppen verkade ha gjort sitt.

Efter missfallet, så kände jag att nej nu väntar vi på PGDn istället. Jag vågade inte längre försöka själv. Och Patrik har respekterat mitt beslut och sagt att jag får bestämma, det är min kropp så jag bestämmer.
Är glad att jag har en så förstående och underbar man. Som stöttar mig i precis allt jag vill göra.

 

Missfallet jag fick skedde i oktober -16. Men det dröjde ända till juli/augusti -17 innan vi faktiskt gjorde vår första IVF/PGD.
När jag ringde in till RMC (reproduktionsmedicinska) så sa jag att vi gärna ville starta om på nytt så snart vi bara kunde. Eftersom vi inte fick några embryon till frysen, så måste vi alltså göra om hela karusellen med äggplock osv.

Jag fick bebsked att det skulle skrivas upp och jag skulle ringa nästa gång mensen kom.
När mensen kom nästa gång så ringde jag in, och fick då veta att det inte fanns någon plan för oss (vet inte om jag skrev det i ett tidigare inlägg?) men att det skulle kollas upp.

veckan efter hade jag ett röstmedelande på mobilen då jag inte hört att det ringt, och där fick jag veta att det inte fanns någon plats för oss att göra PGD mer i år. Jag tog det väldigt hårt, och brötihop lite. Jag var ute och körde matkassar (som är en av arbetsuppgifterna jag har på jobbet) så jag var tvungen att stanna lite intill vägen och där brast jag ut i gråt. Försökte få tag i Patrik, som är i princip den enda som kan lugna mig. Men han kunde inte svara, jag ringde och ringde och ringde, men fick inget svar.

Tillslut kände jag att jag måste få ut dessa matkassar till kunderna. Så jag bet ihop och klistra på ett leende och åkte vidare till kunderna jag hade.

När jag kom tillbaka till jobbet så gick jag på lunch direkt.

En av minna kollegor fråga om det hade gått bra och köra, jag nicka och sa jadå.

Hon fråga om jag var ledsen, och då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och bröt ihop igen. Känns både skönt och jobbigt att göra det på jobbet, jobbigt för man vill ju egentligen visa sig vara stark, men skönt att dom faktiskt får se hur hela denna process tar på mig och minna känslor. Även om jag berättar hur jobbigt allt är så tror jag folk får en annan förståelse för att det faktiskt är galet jobbigt och käslomässigt.

 

Sen det samtalet så har jag gått ner mig lite i sorgen, dels att inte veta öht hur/när nästa omgång kommer ske, och dels hamna vi mitt uppe i en jobbig årsdag, Olivers 2årsdag.

 

Men så nu i veckan, när jag fyllde år, så ringde telefonen. Och en plan är nu framtagen för oss.

Jag väntar tålmodigt, men jag tycker tiden sniglar sig fram.. Känns som samtalet kom för flera veckor sedan, men det är bara några dagar sen.

Allt känns så långt bort. Och tankarna om att "tänk om det går lika dåligt denna gång med?" finns med.

Hur gör vi då? Ska vi försöka en tredje gång då? Eller ska vi ta en paus och försöka själva? Vad är rätt vad är fel? Ska man försöka de 3 chanser man har innan man försöker själva?

 

Vart ett ganska luddigt inlägg här tror jag.. Svårt att få ur sig alla tankar och funderingar, eller rättaresagt så är mina tankar och funderingar lite såhär, jag hoppar lite fram och tillbaka i alla funderingar. Så kanske blir lite luddigt skrivet. 

 

Nu ska jag ta en dusch, sen när James sover ska jag ta fram godisskålen och moffa i mig det sista som finns kvar där. I morgon kör jag nya tag och kör igång med LCHF igen. Vågen pendlar ganska mycket mellan 92 och 95, och jag skulle så gärna vilja komma under 90gränsen innan nästa besök hos RMC. 

 

Heja mig?