mittlivochalltruntomkring

27 februari är det 3år sedan jag kände Oliver ta sitt sista andetag. Något jag aldrig kommer glömma. Vill inte glömma heller, hur sjukt det än låter. Självklart önska jag att jag aldrig någonsin behövt känna ett av mina barns sista andetag. Känna den paniken som spred sig i kroppen när jag skrek på hjälp. Paniken när undersköterskan som va med oss inte trodde på vad jag sa "för han andades nyss" 

Men jag vill inte glömma det heller, för jag vill inte glömma något alls av Oliver😔

Jag har glömt hur han dofta. Hur han kändes att hålla i. Och det är något som smärtar mig enormt. Jag vill inte glömma! 

I morgon börjar alltså Melodifestivalen. Kul tycker dom flesta. Så även jag innan tiden med Oliver. 

För såhär är det. Melodifestivalen ger mig en brutal ångest. Varför det undrar säkert endel som. Inte redan vet? 

Jo för lördagen den 27 februari 2016, kl 20.00 började melodifestivalen spelas upp i bakgrunden på tvn vi hade på rummet där vi bodde på sjukhuset. Samma stund som jag la handen på Olivers bröstkorg, och kände hur han drog sitt sista andetag. 

Dom minutrarna som följer spelas ofta upp i huvudet på mig. Hur uskan inte tror mig men går sakta ut för att hämta en SSK. 

Hur jag sliter av Oliver optiflowen ifall den hindra hans andning(ren reflex att få luftvägarna fria), hur jag tar han i famnen och försöker klappa igång honom. Hur jag skriker hans namn och ber att han ska börja andas. 

Men det där andetaget kommer aldrig💔

Minns hur jag ser SSK komma springandes och frågar vad som händer. Hur hon på börjar HLR. Minns vätskan som kommer ur hans mun. 

Och det tar inte många minuter innan ett helt läkarteam kommer springandes. 

Då stängs tvn av och vi sitter där på sängen och ser hur dom jobbar. Vi går ut, vill inte va i vägen. Sitter utanför hör hur dom pratar. Hör hur dom pratar om ecmo. Men att det inte är någon idé. Då vet jag att han kommer inte vakna mer. 

Jag frågar den undersköterska som sitter med oss då(inte samma som innan) om han är borta. Hon ser på mig med sorgsna ögon och nickar "jag tror tyvärr det". 

Minns att hon hete Ann. Helt underbar sköterska. Helt rätt människa på rätt plats❤️

Vill man läsa mer finns det något inlägg npnstan här i bloggen. 

Orkar inte skriva mer, tårarna rinner. Så nu tänker jag gå och krama mina barn istället. Mina barn som finns här hos mig.