mittlivochalltruntomkring

Tänkte att jag skulle försöka börja blogga lite på nytt. Vet inte om jag ska kalla det en omstart eller vad jag ska kalla det. Det var ju ett tag sedan jag bloggade aktivt. Men jag har inte haft orken.

 

Jag har dels haft fullt upp, eftersom våran älskade lillebror Loui förddes här för 4månader sedan. Och innan det så tog graviditeten upp stor del av min ork.

 

Men så på senaste BVC besöket så fick jag fylla i ett sånt formulär om hur man mår. Och det såg väl inte sådär jätte bra ut. Kanske inte så konstigt..

Så vi bokade in ett möte för samtalsstöd, som jag va på idag.

Kändes mycket givande. Vi avslutade med att bestämma att det är en bra ide till att jag får prata med en psykolog också. Äntligen. Så länge som jag velat göra det..

Det som är min största "problem" eller det som tynger mig mest, är att jag är konstant orolig för barnen. Speciellt när det är sjukdommar som härjar. Senaste va magsjuka som vi hade från nyår och 2 veckor framåt. Det tog hårt på mitt mående. Jag är så vidrigt rädd att jag ska missa något och att det kanske inte bara är vanlig sjuka. Utan början på något så mycket mer allvarligt. Även om jag innerst inne förstår att det troligen inte är så, så kommer tankarna ändå. Vilket inte är konstigt med tanke på vad vi varit med om med Oliver.

Bland annat så vart ju James magsjuk i två omgångar. Andra omgången så hade han ätit blåbärsoppa på dagen för han va lös i magen, och sen fick han lite choklad på kvällen då han ville ha lördagsgodis. och han ville ha just choklad.

kl 01.30 på natten hör vi James ropa från sitt rum. både jag och patrik va vakna då vi låg och prata renovering. Patrik springer in till James då han börjar kräkas. Jg kommer efter för att se vad som hänt. Och överallt är det brun spya. Både jag och patrik trodde han kräktes avföring. Vi vart vettskrämda och den tanke som gick genom mitt huvud va att "nu kommer vi få begrava ett barn till" jag trodde det va farligt att kräka avföring.

Kasta mig på telefonen, vart ska jag ringa? ska jag ringa 112? 1177?
Jag ringde mamma. hon svara som tur va på första signalen, sa att det inte är farligt, men ring 1177 direkt och prata med dom.

Fick prata med en SSK som lugnde mig. försäkra mig om att det till 99.9% är magsjukan och chokladen. och SKULLE det vara avföring är inte heller det farligt. Det är dessutom väldigt ovanligt och man ska bla ha varit väldigt förstoppad för att det ska ske. Vilket James inte varit. Men trotts de och trots att James blev sitt vanliga jag efter kräkningarna upphört, så kunde jag inte sluta älta de som hänt. Jag trodde verkligen han skulle dö.

 

Denna oror tar alltså över mitt liv lite. Vi vill ju i framtiden ha ett till barn. Men just denna oro gör att jag tvekar. Och det är så fel att räddslan ska ta över det.

Har man bestämt att man inte ska ha mer barn så är det för att man är nöjd och tllfreds med det man har. Inte för at man är rädd och får ångest över att man ska förlora ett till barn.

 

Under min graviditet med Loui så försökte jag få kontakt med någon att prata med via mödravården. men dom hade ingen att erbjuda. Fanns endast på abortmottagningen, och dom tog inte emot mig. Fick rådet att vända mig till VC, men där har jag provat förrut. Dom har en kurrator. väntetiden till henne va 2-3 månader. sedan är hon så uppbokad att det endast fanns tid varannan månad. Det kändes bara lönlöst. Jag behbde tättare kontakt än så.

 

Så nu känns det underbart att bollen är i rullning.

Tänker även att skriva här kan bli en sorts terapi, då det va en stor "räddning" för mig under tiden med Oliver, men även tiden efter.

 

Så ja, fortsättning följer.. Ska försöka va så brutalt ärlig jag bara kan..