mittlivochalltruntomkring

Jag har inte skrivit så mycket som jag hoppats på att jag skulle göra.. Men så är ju livet med småbarn, fullt upp hela tiden..

 

Sen sist då..? Vad har hänt?

 

Jag har börjat gå hos psykologen som BVC skicka remiss för. har varit på 3st möten.

Känns bra att gå, få prata med någon som kan svara en och ge konkreta svar tillbaka.

 

Hon har förklarat...mig? Om man nu kan skriva så..

 

Varför går jag då hs en psykolog. Jo, jag har sån oro. Jag tror att de flesta föräldrar känner oro för sinna barn ibland. Men min oro är lite mer åt det extrema hållet.

 

Som ett ex. blir ens barn sjuk och får, låt säga feber. Inte ovanligt alls att förskolebarn blir sjuka mycket, och plötsligt får feber.
Där tänker säkerligen de flesta föräldrar att det är förkylning. Minna tankar går direkt upp på katastrofftankarna.. Har han leukemi? kommer han att dö? osv osv Jag letar tecken på sjukdomar som egentligen inte ens finns där.

 

Många tror detta kommit i samband med Olivers bortgång, men detta har legat djupare än så. Oro har jag haft i många många år. ända sen jag va barn.Sen har dom absolut escalerat sen Oliver. För dr besanades minna värsta farhågor.. Ja fick, som psykologen sa, vatten på min kvarn.

 

När jag va barn så var mina hinder det sociala. Jag ville sällan gå på kalas. Kände mig aldrig välkommen. Så slutade att gå på kalas när jag va ganska liten. Sluta med att jag aldrig blev bjuden på mer kalas.
Skolutflyckter blev jobbiga. övernatta hos vänner.
Allt detta va såklart jätte pinsamt när man sm 11-12åring inte klara av att sova hos en kompis, utan gick hem mitt i natten..

 

Senare i livet vart oron på annat håll. Försöte jag få tag i någon, tex en pojkvän, syster, förälder, och dom inte svara i telefonen, så gick jag direkt upp i katastroftankar. Dom flesta kanske blir lite oroliga, men kan ädå lugna sig och tänka att personen i fråga kanske bara inte kan svara just nu.

Kanske kör dom bil? Jobbar? Har slut på batteri?
Mina tankar går förbi det. och gick istället direkt upp på katastroftankarna. Tänk om h*n vart med i en bilolycka? tänk om något har hänt? Täk om, tänk om tänk om..
Detta har dock blivit bättre med åren. Mycket tack vare min otroligt förstående man. Som är lugnet själv..

Men så fick vi barn och där med en ny sak att oroa sig för.

 

Hur känner jag då vid oro? Först kommer den krypandes.. Jag blir lite stissig, kan inte sitta still. Sedan går det över till orolig mage(ja uräkta ärligheten här)men gasig mage.

oftast så kan jag vid de laget lugna mig, men ibland går det vidare till en till topp.
Hjärtat börjar så hårdare, andningen sätter sig högre upp och blir mer kort och tårar kommer..

en gång har jag haft en extrem oro. Det va i sommras när jag va gravid med Loui. Ni minns värmen som va då va?(2018)
Jag va gavid, förkyld som jag vet inte vad, med täppt näsa, det va stekhett vart man än va, och jag ade nyligen börja känna rörelser regelbudet. men just enna dag va loui lite extra ugn i magen. Där slogs jag tillbaka till när jag sökte för minskade röreser med Oliver. Fast med oliver va jag senare i graviditeten.
Men jag fick panik. jag VÅGADE inte ringa förossnngen, för jag ville inte få samma besked igen, ville inte va med om samma sak en gång till.
Jag ringde min man, grät så mycket och hyperventilera så jag knappt fick luft och jag krätes, allt stod mig upp i halsen.

Min man lugnade ner mig, och prata med mig ganska länge. när jag väl ugnat mig så drack jag ett stort glas kall stark saft och la mig för att vila. Då kom Loui igång i magen och han rörde ig bra flera dagar efter de.

 

Nåja, jag orkar inte skriva allt för mycket mer nu. Något vi pratar mycket om jag och psykologen är den mer alldagliga oron. Jag har nyligen vågat släppa James lite till att vara ute på tomen själv. Detta är JÄTTE JOBBIGT för mig. Rädd att han ska bli kidnappad, springa bort, bli tagen av vargen.. rädd rädd rädd.. Men det går lite bättre för varje gång.

 

I morgon tar vi ytterligare ett stort steg. James ska på kalas! Jag har inte vågat släppa han på kalas.. i referens till mina egna kalas upplevelser.. Men nu är det dags. Han måste få gå denna gång.
Idag var vi och köpte present också till födelsedagsbarnet. Där kicka prestationsångesten in lite.. Vill ge den perfekta presenten. tänk om dom inte gillar de vi ger? Tänk om MITT val av present gör att barnen kommer reta james? Tänk om tänk om tänk om..

 

Hur stor är sannolikheten att allt de dåliga jobbiga kommer att hända? Väldigt liten... Men i min hjärna är vi redan där.
Fick en bra liknelse.. Jag betalar ränta på ett lån jag inte ens tagit...